Det började kännas väldigt inaktuellt att kalla sig "ponnyflickornas blogg", så nu har vi bytt adress till

http://Alpackaprinsarnasblogg.bloggplatsen.se

Nytt år och nya tag, välkomna till nya bloggadressen!

I stormen Elin ramlade en björk ner över vår elledning. Turligt nog blev vi inte utan ström, men ledningen hängde nära marken och elstolpen lutade betänkligt, staget hade dragits upp ur marken.

Jag felanmälde på em och nästa morgon stod där två rasta män med motorsågar som befriade ledningen från trädet. Senare samma em kom ytterligare två raska män med en jättegrävare och fixade till ett nytt stag och stolpen står nu stadigt i förhoppningsvis många år framöver...

Jubel och klang för Norrtälje Energi, vilken service!!!!!!!!!!!!!!!

Så mycket snurrar runt i huvudet på mig, nuförtiden när allt egentligen har lugnat ner sig så till den grad. Kanske är det just då man får tiden att tänka?

 När det gamla året lider mot sitt slut kan man ju alltid hoppas på det nya, även om Mayafolket spådde att jorden kommer att gå under den 20 december 2012.

"Jag har inte tid" verkar vara lösenordet för de flesta. Men vad är viktigt i livet? Man predikar om Mindfulness och Leva i Nuet men springer runt som skållade råttor. Man träffar en gammal bekant, "vi måste ses" - "nån gång..." men den gången inträffar oftast inte. Ingen har tid. Tar sig tid. Det verkar som om många måste genomgå en större omvälvande händelse, typ cancerdiagnos eller att knappt ha undgått en svår olycka, innan de kan sakta ner tempot?

För mig rinner dagarna undan i ett oändligt pärlband. Ibland är det svårt att skilja den ena från den andra. Men ingen dag är ändå den andra lik, och alla är de lika mycket värda. Jag har tid, och ändå hinner jag inte allt jag vill. Tröttheten sätter in, och kroppen vill inte alltid vara med på alla upptåg. Att acceptera de stora förändringarna i livet är en svår konst. Hitta nya värden. Uppskatta de små, förut så självklara detaljerna, skiftningarna i det gröna som omger oss, den klara luften, den förtrollande dimman. Återknyta bekantskapen med gamla vänner. Omvärdera begreppet tid.

Universum sägs expandera i en allt ökande hastighet. Men var ligger mitten? Om något expanderar, så måste det ju finnas en mitt att utgå ifrån, annars borde man säga att universum flyttar sig alt skenar åt något håll? Solen håller på att slockna, och en asteroid kan när som helst träffa jorden så att allt bara säger POFF och så är det slut. Om vi människor inte lyckas förinta världen (men gudarna skall veta att vi försöker!) så kan en liten skiftning i universum göra det i ett huj. Och min egen betydelse är förstås lika viktig som ett sandkorn i öknen..

Ibland är världen förunderligt vacker, här alldeles utanför huset där jag bor. Det enda jag kan är att njuta. Man vet ju inte hur länge man har sig.

Så här i slutet av året brukar det vara dags att summera året som gått, samt specificera sina mer eller mindre realistiska löften inför det nya, fräscha året som väntar.

Hur kan jag förbättra mig som människa - medmänniska? Det finns alltid mycket att jobba på.

Jag ska försöka ha mer överseende med mina medmänniskor

inte ställa orealistiska krav

förstå att de flesta har nog med sitt

inte ta åt mig så lätt

kanske får jag bli snällare

vara mer tolerant och inte så lätt döma

och lukta bättre?

Innerst inne lever vi alla isolerade med enbart oss själva, i hela livet, sa visst nån känd filosof

Jag ska banne mig bli noggrannare med tandtråden

och dammsuga oftare

kanske

eller så gömmer jag mig helt enkelt under filten

och skiter i allt

eller tar en kamelpojke på promenad?

- med tjusigt litet fågelhus för fröna!

T o m en liten stege finns, att ta sig upp på vinden med...

Så här ser alpackadalen ut idag, julafton 2011!!!

Jag kan inte hyckla med att jag saknar snön, tvärtom lovprisar jag varje dag den håller sig borta.

Theo hälsar till alla därute i cyberrymden!!!!

Själv känner jag mig mer som:

- det måste vara Sveipur, nu med glitter i håret. Fotot kommer från Gitte, naturligtvis!

Det enda jag önskar mig i julklapp är roliga fågelholkar till alla våra fina pippifåglar, som lunchar hos oss nästan året runt och bygger bon runt om oss. Samt boar i våra trista normala fågelholkar.

  Så här kan det ju se ut istället!