Även om min blogg normalt inte är speciellt världstillvänd, så går det ju inte att förbigå katastrofen i och kring Japan.

Bilder av kringstudsande bilar, hus och fartyg flimrade förbi i teverutan. Var detta inte en katastroffilm, händer det i verkligheten? Bilarna såg ut som leksaksbilar som något elakt barn kastade kring sig.

Kärnkraftverk byggda över jordbävningsområden, "allt är under kontroll" ropar den svettige säkerhetsansvarige, alltmedan kylsystemen slagits ut och reaktorerna är på väg mot härdsmälta. Följderna kan endast anas.

Vi närmar oss 2012, året då jorden enligt Mayfolkets urgamla förutsägelser skall gå under. Jordbävningar, vulkanutbrott, översvämningar, stormar, allt ökar oroväckande, men är "normala avvikelser" enligt vetenskapsmännen. Vad vet vi? Våra skygglappar har aldrig varit större än nu.

Passa på och lev nu. Vardagens triviala små problem synes plötsligt så minimala, knappt synliga för blotta ögat.

Jag har litet svårt att förstå den nästan religiösa upplevelse folk verkar få när de nuddar vid kanten till Dödsdalen - nämligen att livet efteråt blir så mycket mer värdefullt. Ni känner igen rubrikerna.

"Undkom lavinen, nu lever han "på riktigt".

"Efter flygkraschen, som hon mirakulöst överlevde, betyder varje dag mycket mer för henne. "

"XX bekämpade cancern, nu upplever hon vilken gåva livet är och lever till fullo!"   Ni känner igen rubrikerna.

Varför ska det behöva vara så att man nästan dör för att kunna uppskatta att man lever? Borde inte varje morgon för oss innebära att man slår upp sina ögon med ett triumfartat vrål: "Jag LEVER, även i dag!" Borde man inte andäktigt kliva ut på sin trappa, andas in den friska luften och bejubla livets mystiska gåta, träden som slår ut vår efter vår, snön som lägger sig, som smälter, som kommer igen.... blommorna som prunkar och doftar.

Man vet aldrig vilken dag som kan bli den sista, och borde sålunde leva därefter. Ringa det där samtalet, skicka mailet man gått och dragit på, berätta för människor som man tycker om hur mycket man tycker om dem...  Det värsta vore att jag (eller de) lägger näsan i vädret utan att ha sagt det som borde sägas. Så tycker jag. Vad tycker Du? Varför vänta till nästa vecka? Då är Du kanske död!

Har läst en hel del bra böcker på sistone... min favvoförfattare är Joyce Carol Oates, hennes senaste, "Lilla himlafågel"... är bara SÅ bra!  Vilket språk, vilka miljöskildringar, man ÄR ju där! Och trots att det är Amerika, så känner jag igen mig, i det mänskliga..  LÄS DEN!

Har också läst en del ruskiga böcker :  Vibeke Olssons "Sågverksungen", Karin Alfredssons "Den sjätte gudinnan" och Katryn Stocketts "Niceville", är alla böcker som tar en till en annan värld, världar av fattigdom, av kvinnoförtryck, där färgade inte får gå på samma toalett som vita i Amerikanska Södern så sent som på 60-talet!(Niceville) - där indiska kvinnor får finna sig i att bli slagna och brända av sina män och egna familjer(Den sjätte gudinnan), där familjens höjdpunkt på veckan är att de får dricka MJÖLK eller, om det inte finns mjölk eller annan mat, kanske äta en soppa på kokta SKOSULOR (Sågverksungen)  Kort sagt, ibland blir jag nästan yr av tanken på hur BRA vi har det idag - ändå gnälls det så mycket i Sverige....

Om jag tänker på universum så hisnar jag. Det oändligas oändliga.. hur alla partiklar snurrar därute och är på väg i förfärlig fart från varandra, om jag tänker på svarta hål och parallella universum..  - hur vi på en bråkdel av en sekund kan utplånas av en asteroid i kollisionkurs, av en megavulkan som väller fram under yellowstone eller någon av de andra platserna där den glödande massan som jordens inre består av närmar sig ytan...

Om jag tänker på hur solen är en enda explosion och att den värmer oss under tiden som den dör .. på hur himlakropparna till synes planlöst svävar fram i något utan början och slut.. då får jag ont i huvudet och det svartnar för mina ögon.

Om jag tänker på hur betydelselösa vi alla är, som sandkorn i en storm, då förundras jag över mängden av syre som jag fortfarande kan dra in i mina lungor. Då faller jag på knä och mina tårar blir till iskristaller i snön.....  

Men i nattens tysta timmar har jag vakat

-vad som händer när tekniken inte ser?

vad som gömmer sig i tujaträdens skugga

och jag känner oron växa mer och mer

Det finns frågor datorn inte kan besvara

signaler som jag inte kan förstå

det finns så mycket som vi inte kan förklara

det finns krafter som vi aldrig kan rå på....

("Blinkar blå" -Adolfsson & Falk)

Det sägs att det är saligare att giva än att taga.....

Men.....

Det mesta här i livet är ett växelspel i givande och tagande. Ett samtal känns bäst när båda parter får komma till tals, eller hur? Att "prata med någon" som bara öser ur sig om sig och sitt kan kännas rätt energikrävande..  man blir liksom tom efteråt och undrar vad det var som stal all ens kraft?

Samma sak med att ge av sin tid eller presenter. Jag ger Dig så ger Du tillbaka? Eller är det enbart egoistiskt om man ger för att FÅ något, må det så vara mottagarens glädje, tacksamhet eller någon gång något tillbaka? Några läror predikar just att man ska kunna ge utan att förvänta sig något tillbaka..  Varför är det så svårt? Är det mig det är fel på, om jag förväntar mig ett tvåvägars samspel? Hur gör jag för att skala bort den här oönskade uppfattningen i min skalle?

Samma med bloggen, men  i mindre skala. Jag skriver för Dig att läsa, Du ger mig en kommentar? Jag kommenterar Din blogg, Du nån gång i min?

"Alla bryr sig enbart om sig själva, det är bara jag som bryr mig om mig...."  sa Vargen i Bamsesagan......

Det går inte en dag utan att jag tänker på och gråter över mina älskade djur Vhiskur och Sammie.

Bilden från förra hösten då Sammie drabbats av stroke. Den visar exakt hur Vhiskurs personlighet var, känslig och försiktig, mot både små och stora...

Att besluta om att låta sitt älskade djur få somna in är något av det svåraste som finns. Att låta dem självdö i plågor är förstås ännu värre. Det bästa vore väl om de kunde dimpa ner döda rakt upp och ner, utan plågor och utan svåra beslut,  men hur ofta är det så? Inte ens i den bästa av världar... Och varje djurägare kommer till en gräns då ens ansvar för djurets livskvalitet sätts på sin spets. När är det dags att släppa taget? Att se till djurets bästa trots att man önskar ha det kvar i evighet hos sig...

Att ha fått lära känna och älska ett djur är en ynnest.. att veta att de haft det bästa av liv är en liten tröst, men tomheten de lämnar efter sig är så oändligt stor!

För Vhiskurs del var det hela en utdragen process, eftersom han hade ont men det var svårt att säga HUR ont. Med Sammie gick det chockerande fort, då när vi trodde att vi hade bemästrat sjukdomen.. ja i alla fall för en tid.

Jag känner en enorm glädje över att få ha haft dessa underbara personligheter till djur i mitt liv, men en sån stor sorg över att ha mist dem. Men så är livet, glädje och sorg, regn och solsken..

I min säng ligger i vargtimmen inte längre en varm och mjuk liten hundkropp.

Och i hagen hörs inte längre den där låga brummande hälsningen från den mjuka mulen.

Ni fattas mig och jag längtar så efter er, hoppas att ni har det bra där ni nu är.

Istället borrar jag in mina fingrar i ´My´s mjuka ullpäls och försöker släppa taget om dem jag inte längre har.....